Ta inte det här som att jag vore självmordsbenägen !
Mën jag måste få spy ut allt jag har på hjärtat.
Jag är en ''normal'' tjej, inte särskilt populär. Jag har en så lång historia innom mig, som skulle kunna bli en bok. Jag är rätt tråkig, ful och överviktig. No fancy här inte! Jag har få vänner, och det är alltid bråk i min familj. Jag har en livsdröm, att få stå på scen eller bli skådespelerska.
Till historien :
Jag föddes i Västerhaninge 1994. Någonstans vid tre års ålder började folk mobba mig för mitt utseende, Tjock, rödhårig och miljoner fräknar. Men jag föddes kaxig så jag käffta emot. Tillslut landade mitt iv någonstans och jag upptäckte musiken. Den vart min flykt. Jag gömde mig bakom den men blev istället mytoman. Jag visste inte vad livet var då, jag vet fortfarande inte vad livet är. 2001 började jag första klass. Dag 1 satte mobbningen igång på nytt, jag mådde dåligt utan att veta om det. Mobbningen fortsatte och jag ljög som bara Gud vet hur. Och allt gick rakt åt helvete. Jag har slutat med det mesta, men ändå så är jag på något sätt fast i den tiden. Jag har aldrig fått en chans att få börja om, få ta en nypa luft och trava iväg. Lämna allt bakom mig, och stå på ruta ett igen. Vad härligt det skulle kännas. Idag har mobbningen avtagit, men folk är f*cking elaka iallafall, t.om. folk som knappt vet mitt namn. Tänk att få flytta upp till t.ex Norrland. Andas ren luft, få en brand new start. Men jag ska nu ta tag i det här, jag ska nå mitt mål på ett eller annat sätt, få uppleva dte jag alltid drömt om
Jag är en ''normal'' tjej, inte särskilt populär. Jag har en så lång historia innom mig, som skulle kunna bli en bok. Jag är rätt tråkig, ful och överviktig. No fancy här inte! Jag har få vänner, och det är alltid bråk i min familj. Jag har en livsdröm, att få stå på scen eller bli skådespelerska.
Till historien :
Jag föddes i Västerhaninge 1994. Någonstans vid tre års ålder började folk mobba mig för mitt utseende, Tjock, rödhårig och miljoner fräknar. Men jag föddes kaxig så jag käffta emot. Tillslut landade mitt iv någonstans och jag upptäckte musiken. Den vart min flykt. Jag gömde mig bakom den men blev istället mytoman. Jag visste inte vad livet var då, jag vet fortfarande inte vad livet är. 2001 började jag första klass. Dag 1 satte mobbningen igång på nytt, jag mådde dåligt utan att veta om det. Mobbningen fortsatte och jag ljög som bara Gud vet hur. Och allt gick rakt åt helvete. Jag har slutat med det mesta, men ändå så är jag på något sätt fast i den tiden. Jag har aldrig fått en chans att få börja om, få ta en nypa luft och trava iväg. Lämna allt bakom mig, och stå på ruta ett igen. Vad härligt det skulle kännas. Idag har mobbningen avtagit, men folk är f*cking elaka iallafall, t.om. folk som knappt vet mitt namn. Tänk att få flytta upp till t.ex Norrland. Andas ren luft, få en brand new start. Men jag ska nu ta tag i det här, jag ska nå mitt mål på ett eller annat sätt, få uppleva dte jag alltid drömt om
Kommentarer
Postat av: Linda
Du e varken fet eller ful! Så ska man inte tänka om sig för då mår man ju inte bra. Och de där med att folk kommenterar saker fast dom inte känner dig är bara små patetiska jävlar som borde köpa sig ett liv någon annanstans. Jag har också haft liknade problem men nu står jag har med två jobb som tag tycker om. Plus att jag har en familj med en liten son på snart 10 månader. Så tänk framåt iställe så ska du se att de löser sig till de bästa tjejen. Ge inte upp nu! Hoppas de här glädjer dig lite iallafall:-) du kommer lyckas!
Trackback
